När man verkligen tror att det inte finns någon utväg och att vi ska få göra det vi allra allra minst vill så dyker helt plötsligt upp något helt oväntat. där vi bor nu finns enbart 2 rum och kök vilket blir för litet nu när det kommer en liten till, till vår familj och vi ha kollat runt i flera månader efter annan bostad men inte hittat något som passat oss och som vi kännt att här vill vi bo hela livet. Och vi ha även inte hittat något direkt hus till uthyres heller så det kändes som att vi fick ta vad som fanns kvar helt enkelt och det var lägenhet i Ljungby. Vi båda hatar Ljungby för det första och ännu mer att bo runt en massa folk.

 

Visst jag kommer från stan så jag är van vid det men ju mer jag bott ute på landet så har jag blivit bekväm här ute och Robin som aldrig bott i Ljungby och dra me honom till lägenhet kändes inte heller rätt men då hade vi enbart den utvägen som den allra allra sista. Och då från ingenstans så fick jag ännu mer kraft och gjorde ännu ett sista försök till att se om de verkligen inte fanns npgon som visste om något ut som var till uthyres och jag fick minsann svar. 2 st dessutom. Nu fanns det hopp kände vi och åkte först och tittade på det första men kände att Nej här vill vi inte bo, det kändes inte rätt helt enkelt med 2 barn och det var gammalt och ja ni vet så där halv äckligt.. den känslan fick jag så där tackade vi nej för att nästa dag åka till ännu ett hus och kika. Och vilket drömhus!! Det var för bra för att vara sant?? skulle vi få möjligheten att få bo här? Jag och Robin och våra underbara barn. Att kunna ge våra barn denna fina bostad och den trygghet den ger med sig? Allt kändes så rätt och då tänker man gärna negativa tankar eller iallafall jag just för att jag inte sen skall bli besviken om något sedan skulle gå fel eller det visar sig att vi inte få hyra det av nån anledning.

 

Jag vill inte gå och hoppas, jag hatar besvikelse! Men idag ska vi åka och prata med han som äger huset och han få se vilka vi är och prata med oss öga mot öga och höra om vår livssitution. Jag vågar faktiskt för en gång skull hoppas på att vi kommer få flytta in i detta underbart fina hus. Och då kan vi säga adjöss till allt vad lägenhet och stadsbo heter. Det skulle vara en sån befrielse och ett lugn för mig som är gravid och äntligen får en grund att stå på och kunna vara lugn inför förlossningen. Detta har grämt både mig och Robin, men mest mig tror jag för jag brusar upp så lätt och ser allt det negativa istället för att kunna ta efter Robins motto mer att Det löser sig. Och konstigt nog alltid i hans närhet så gör det alltid det.